tisdag 17 oktober 2017

Återbesök på onkologen

På morgonen har jag varit på återbesök på onkologen. Först lämna blodprover kl 8, till jobbet och jobba lite, sedan träffa doktorn 9.45. Det var inte min doktor Nisse Bengtsson som jag haft hela tiden. Idag var det Birgitta Lind, också en mycket duktig onkologläkare.


Jag hade skrivit en lista vad jag skulle ta upp, för det minns jag inte när jag sitter där. Doktorn började med att säga att jag ser du jobbar 50%. Berättade då att jag gått upp till 75% i september. Att jag är trött efter en dag och det blir inte så mycket mer på veckorna än att jobba. Nu på slutet har det känts bättre så nu ökar jag på arbetsuppgifterna. Så nu blir jag supertrött igen.

När jag blir så trött funkar inte tänket, jag har inget tålamod och kan bli lättirriterad. Så här jag aldrig varit tidigare. Bränslet tar bara tvärt slut. Jag är fortfarande ljudkänslig, även om det blivit något bättre. Är det för många som pratar samtidigt slutar jag lyssna.

Berättade också att jag har fått börja om med allt. Jag måste fråga mina kollegor hela tiden. Och det känns jobbigt för mig, som är van att jag har kunnat saker och ting.

Jag sover inte hela nätter. Vaknar av vallningar, jag svettas. Och jag har ont i mina leder.

Berättande också om mitt undertryck som ligger mellan 90-100. Hon sa att jag borde söka på vårdcentralen för det. Dom har bättre uppföljning när det gäller blodtryck. Det kan bero på att jag ökat i tid. Men det har varit högt under behandlingarna och även emellanåt efter också. Jag kan behöva medicin för det.

Jag önskade vara sjukskriven 25% och det skrev hon direkt tom sista januari. Hon såg också att några av värdena på koagulationsutredningen inte var ok. Frågade vem jag skulle få svar på resultatet om det. Jag har ingen aning. Hon skulle forska i det.

Sedan blev jag ordentligt undersökt både av källaren och studenten, båda brösten, båda armhålorna (lymfkörtlar) och efter halsen. Allt såg bra ut. Blodproverna jag tog på morgonen bär också bra. Det blev ett bra läkarbesök.

Något som jag också märkt är att man måste säga vad man menar till mig. Ett exempel är när jag och en kollega skulle få åka på sårvårdskurs på jobbet. En annan kollega sa att det är rond dem dagen och det kan vara mycket att göra. Där tolkar jag tokigt, struntar i att anmäla mig för jag tänker att jag behövs på jobbet. Efteråt har jag reflekterat att man måste säga till mig att du kan gå kursen eller du kan inte få kursen. Inte säga att vi har kanske mycket den dagen.

Den kognitiva svikten kan ta flera år innan det blir bra säger Birgitta. Och det vet jag ju efter rehabgruppen jag var med i.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar