onsdag 15 mars 2017

Jag ser ut som vanligt på utsidan, men är långt ifrån vanligt på insidan

Jag är fortfarande så trött. Tyckte när jag var till min läkare sist att det kändes så bra att jobba. Och det gör det fortfarande. Men jag är tröttare. Jag får fortare "kortslutning"  i hjärnan och fixar inte visa saker. Som tex igår på jobbet. Jag skulle dela dosetter, och in i vårt lilla läkemedelsrum kommer fyra studenter och två sjuksköterskor. Det blir fruktansvärt trångt, för många människor och för mycket prat. På den lilla ytan. När jag sedan skulle vika ihop kartonger för stickande avfall gick det bara inte. Trots bild på kartongen hur jag skulle göra. Mitt bränsle hade tagit slut, tvärt.

På rehabgruppen idag pratade vi om bland annat detta. Jag har nu jobbat två timmar per dag sedan januari och det går bättre och bättre. Vilket gör att jag gör kanske lite mer under de två timmarna. Samt att jag gör något utöver arbetet, tex handlar. Och att det blev komplikationer när jag skulle ta bort venporten, med smärtan som blev efteråt. Och allt detta tillsammans gör att jag blir tröttare. Så därför gäller det att hitta vad som är lagom att göra. Och det är inte så lätt. Att bryta innan det blir för mycket. Det kan vara bara att gå undan en stund.

Även detta att när jag ska läsa dokumentation på jobbet, och komma ihåg det. Funkar inte alls för mig. Hjärnan är inte redo. Det blir dessutom en stress när jag ska komma ihåg det jag läser.

På gruppen idag pratade vi även om det. Jag är normal trots att det inte funkar. Fick tips om att börja läsa tex några få serierutor i vk. Något som jag inte behöver komma ihåg som inte framkallar stressen. Sedan kan jag utöka till en serietidning. Eller att läsa i dokumentationen på jobbet utan krav på att jag måste komma ihåg det jag läst. För det för jag inte.

Känns rätt skönt att få bekräftat att det inte är fel på mig, att det är normalt efter vad jag gått igenom. Mina celler har varit utsatt för hård press i och med cellgifter, strålning och nu antihormoner. Det måste få ta tid att komma tillbaka.

Det gäller bara för mig att acceptera att det är så, och det tycker jag att jag har gjort. Men sen är det en annan sak om omgivningen förstår. För jag är ju glad och alert som jag brukar. Får hela tiden höra att du ser ju så pigg ut. Till bränslet tar slut, och luften går ut mig. Ibland orkar jag inte köra bil hem. Då ringer jag maken och han får åka med mig istället för att ta tåget.

Så därför säger jag att jag ser ut som vanligt på utsidan, och då menar jag inte frisyren, men är inte som vanligt på insidan. Än.


1 kommentar:

  1. Känner igen det du skriver. Utsidan och insidan är inte samma sak. Ha det bra och var rädd om dig

    SvaraRadera