Första klippningen

Håret har växt som tusan. Nästan så det är jobbigt på morgonen när håret står åt alla håll på morgonen.

Min goa vän Nermina har alltid klippt mig förut. Extra roligt att hon fick göra första ordentliga klippningen, så det blev lite mer frisyr.

Jag ser ut som vanligt på utsidan, men är långt ifrån vanligt på insidan

Jag är fortfarande så trött. Tyckte när jag var till min läkare sist att det kändes så bra att jobba. Och det gör det fortfarande. Men jag är tröttare. Jag får fortare "kortslutning"  i hjärnan och fixar inte visa saker. Som tex igår på jobbet. Jag skulle dela dosetter, och in i vårt lilla läkemedelsrum kommer fyra studenter och två sjuksköterskor. Det blir fruktansvärt trångt, för många människor och för mycket prat. På den lilla ytan. När jag sedan skulle vika ihop kartonger för stickande avfall gick det bara inte. Trots bild på kartongen hur jag skulle göra. Mitt bränsle hade tagit slut, tvärt.

På rehabgruppen idag pratade vi om bland annat detta. Jag har nu jobbat två timmar per dag sedan januari och det går bättre och bättre. Vilket gör att jag gör kanske lite mer under de två timmarna. Samt att jag gör något utöver arbetet, tex handlar. Och att det blev komplikationer när jag skulle ta bort venporten, med smärtan som blev efteråt. Och allt detta tillsammans gör att jag blir tröttare. Så därför gäller det att hitta vad som är lagom att göra. Och det är inte så lätt. Att bryta innan det blir för mycket. Det kan vara bara att gå undan en stund.

Även detta att när jag ska läsa dokumentation på jobbet, och komma ihåg det. Funkar inte alls för mig. Hjärnan är inte redo. Det blir dessutom en stress när jag ska komma ihåg det jag läser.

På gruppen idag pratade vi även om det. Jag är normal trots att det inte funkar. Fick tips om att börja läsa tex några få serierutor i vk. Något som jag inte behöver komma ihåg som inte framkallar stressen. Sedan kan jag utöka till en serietidning. Eller att läsa i dokumentationen på jobbet utan krav på att jag måste komma ihåg det jag läst. För det för jag inte.

Känns rätt skönt att få bekräftat att det inte är fel på mig, att det är normalt efter vad jag gått igenom. Mina celler har varit utsatt för hård press i och med cellgifter, strålning och nu antihormoner. Det måste få ta tid att komma tillbaka.

Det gäller bara för mig att acceptera att det är så, och det tycker jag att jag har gjort. Men sen är det en annan sak om omgivningen förstår. För jag är ju glad och alert som jag brukar. Får hela tiden höra att du ser ju så pigg ut. Till bränslet tar slut, och luften går ut mig. Ibland orkar jag inte köra bil hem. Då ringer jag maken och han får åka med mig istället för att ta tåget.

Så därför säger jag att jag ser ut som vanligt på utsidan, och då menar jag inte frisyren, men är inte som vanligt på insidan. Än.

Läkarbesöket i fredags

I fredags var jag till min doktor på onkologen. Han började med att förlänga sjukintyget till sista april, 75 %. Han frågade hur det gick att jobba och jag sa som det var. Två timmar är fullt tillräckligt. Berättade om hur jag funkar just nu, det jag skrev om i inlägget jobbar 25 %. Han säger att det är fullt normalt och att det kommer ta tid.

Det jag tycker är jobbigast är att jag vill mer än kroppen, så brukar det vara svarade han då. Bara vila när jag känner att det är det som behövs.

Han frågade om jag har problem med försäkringskassan. Det har jag inte svarade jag. Hade på morgonen pratat med min handläggare som frågade hur det går för mig. Hon tyckte jag skulle skynda långsamt.

Sedan frågade han hur det går med tablett Tamoxifen. Svarade att det funkar bra, inte samma ledvärk. Om det också kan ha och göra med att jag börjat gå ner lite i vikt. Det tyckte han såklart var bra. Varför fick du Tamoxifen säger han plötsligt. Inte vet jag, det är du som är doktor skojar jag med honom. Det visade sig att han tänkte att jag får börja med den eftersom jag hade mens innan cellgifterna. Sedan kanske jag får gå över till något annat. Det tycker jag låter bra!  Då kanske jag inte behöver äta dom i tio år.

Han ser att mina levervärden är något förhöjda, kan bli så av cellgifter. Jag har även läst på Tamoxifen att det finns som en biverkning där. Men han tyckte inte det var oroväckande. Även natrium (tror jag det var)  var lite förhöjt. Jag fick lämna ett nytt prov för det. Annars tyckte han det såg bra ut och han bokar en ny tid i slutet på april.

Sedan fick jag bara kvar några timmar i stan för att jobba mellan 15-17. Dom timmarna tillbringade jag hos Ulrika, som är med i samma rehabgrupp som jag. Det var rätt skönt, vi låg i en varsin soffa och pratade.

Men det blev för mycket och länge att vara i stan. Efter jobbet i fredags köpte jag hem sushi till mig och dottern. Jag har varit helt slut fredag och lördag. Söndag är något bättre men inte helt ok. Bara gilla läget och vila.

Veckan efter venportsbortagningen har känts. Det har varit ömt. Inte helt enkelt ta promenader med hundarna då det tagit emot där dom dragit och slitit. Men det har blivit bättre eftersom såklart. Nu kliar det mest. Där ett tag var det ordentligt rött,  svårt veta om det var infektion på g eller om det bara var av tejpen. Nu är det lite gulgrönt, så det var ingen infektion i alla fall.  Ett normalt blåmärke efter ett sådant ingrepp. Ett litet jack som jag tejpat. Denna gång fick jag blåsor även av den bruna hudvänliga tejpen.