söndag 9 oktober 2016

Näst sista behandlingen, veckan efter var inte rolig

Jag och min vapendragare Anna var för nästan 14 dagar sedan då jag fick min näst sista behandling. Sjuksköterskan sa att nu ska du få din andra, och då menar hon den andra av den nya handlingen. Aldrig svarade jag, det är näst sista. Annars låter det som att jag har fyra kvar! Själva behandlingen gick bara bra, veckan efter var mindre rolig.

Denna gång var det jobbigare än förra. Ingen ork alls, mest legat i soffan och sängen. Sover ingenting pga den höga dosen kortison. Mycket mer flåsig vilket leder till att jag inte orkar gå promenader, inte orkar laga mat, ja orkar inte göra någonting egentligen. Bara att gå från köket till vardagsrummet är jobbigt. Svamp i munnen direkt, det mesta smakar inte gott. Ljudkänslig, humörsvängningar, äter konstant, absolut ingen simultankapacitet. Klarar bara göra en sak i taget, och håller jag på med något klarar jag inte av att ta in instruktioner. Vill inte gärna vara själv på kvällen. Minnet är inte heller med mig. Tror inte jag missat något. Detta håller i sig en vecka, till jag tar sista kortisondosen. Det känns som om en vecka bara är borta.

Mina lurviga kompisar verkar känna det på sig, dom vilar med mig på dagarna.

Tog en promenad en dag upp till min kompis Anna när det kändes något bättre. Orkar jag inte gå hem så kör hon mig.

Första helgen efter behandlingen blev vi bjuden till våra kompisar Jan-Ole och Åsas stuga. Den ligger lagom långt bort så jag orkar åka dit. Dom vet hur jag mår första veckan, säger att jag bara behöver vara. Där känner jag mig som hemma och där kan man bara vara. Jag kan gå och vila när jag vill utan att det känns konstigt. Det fick jag göra på söndagen när de andra hittade på annat. Jag hade mina lurviga kompisar med mig i sängen där också.

God mat och dryck blev det en hel del av den helgen.

Onsdag andra veckan efter behandling flåsar jag inte på morgonen, så skönt!! Då orkade jag ta en promenad som jag inte orkat på en vecka. Den känslan är härlig! Men den varade inte så länge. På eftermiddagen fick jag en låsning i ryggen. Torsdag morgon flåsade jag igen, men denna gång av låsningen i ryggen. När jag tänker efter har jag fått vara till fysioterapeuten varje gång andra veckan efter cellgifterna. Han säger det kan bero på att jag måste vila så mycket.

På fredag vaknar jag med förkylningssymtom, ont i halsen, tät i näsan. Så har det också varit efter alla cellgifter, andra veckan på fredagen.

Men det känns som om livet återvänder. Jag får mer ork, går promenader med hundarna, fått lite mer gjort hemma. Lagar lite mer avancerad mat än spaghetti, baconost och ketchup. Helgen har vi tillbringat i Stockholm med våra vänner Jan-Ole och Åsa. Den resan kommer i min andra blogg. Nu har jag en vecka ledigt, sedan är det sista behandlingen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar