måndag 19 december 2016

Sista strålningen och träff med läkaren

Idag firade jag och min vapendragare Anna med att äta julbord att jag är färdig med alla behandlingar. Sista strålningen, tutten är röd och öm. Den är lite skinnflådd, även ett litet område strax nedanför armhålan. Fick en liten burk i fredags med ett gel som jag ska smörja det röda och onda med. Det funkar riktigt bra.

När jag hade strålat färdigt gick jag till fiket för att fördriva tiden till läkarbesöket, ca 40 minuter. Då kom tårarna, bara sådär. Kan inte riktigt fatta att jag är färdig.

Jag har världens bästa läkare! Han förklarar bra och är så tillmötesgående i allt. Den värk jag har i knän och fingrar beror inte på mitt antihormon. Man kan få det av ett annat, som man ger till äldre kvinnor men inte av den jag äter. Däremot är det cellgiftsbehandlingen som ställt till det. Och att jag inte har nog med östrogen i kroppen. Östrogen smörjer tydligen leder också. Det skulle nog ge med sig.

Min onda arm trodde han också att det skulle ge med sig. Påfrestande med strålningen så han.

Berättade om mina hemska vallningar, då jag ena stunden svettas massor och nästa stund fryser. Jag ska prova en lågdos av en tablett som egentligen är mot depression. Det hjälper mot vallningar. Jag skulle prova ett par veckor och sedan sluta med den. Kanske jag kommer sova bättre också.

Jag frågade när jag kan få bort min porta cath, han skrev direkt till kirurgen så då får jag en kallelse därifrån.

Han frågade hur jag tänkte detta med jobb. Börja 25 % för att sedan öka svarade jag. Det var även hans tanke. Jag är helt sjukskriven till den 15/1, därefter blir jag sjukskriven 75 % tom sista februari. Då ska vi även träffas och höra hur det går. Skulle det inte fungera behövde jag bara höra av mig.

Jag tror det var allt. Det känns rätt bra, även om jag är trött nu. Det blev en lång dag.


fredag 9 december 2016

Näst sista veckan med strålning

Jag är fortfarande så trött. Sover dåligt på nätterna. Jag somnar direkt, sover ett par timmar för att sedan mest bara slumra. Det började när jag började med antihormontabletten. Oftast måste jag ställa klockan på 6 eller 7 för att hinna ut med hundarna innan jag ska in för strålning. Onsdagar har jag sovmorgon då jag får min tid i samband med vattenträningen 12.15. När jag kommer hem från strålningen är det promenad med hundarna igen, men då brukar det inte bli så långt. Efter det är det soffan som gäller.

Jag har provat att hålla igång hela dagen utan vila eller sova, och jag har provat sova på eftermiddagen. Det spelar ingen roll, sover lika dåligt i alla fall. Tänker att då är det bra vila på eftermiddagen. Känner mig inte lika snurrig när jag gör det. Får ta upp det den 19/12 när jag träffar min läkare på onkologen för utskrivning.

Ont i knän och händer har jag fortfarande, det blir inte bättre. Lite trist.

Hade väntat mig mer rodnad av strålningen, men det har gått riktigt bra. Igår såg jag att det blivit lite rött i armhålan och på bröstet, men det kliar inte. Lite ömt är det också. Min sjuksköterska som jag träffar mest säger att jag har klarat mig bra. Skönt att något är det.

Träffar Elissa lite nu och då. Det är så mysigt. Tyvärr känner jag av min högra arm när jag håller henne. Och det behöver inte vara länge. Jag får riktigt ont i armen när jag gör något med den. Har då ingen kraft i den alls. Har till och med varit tvungen ta värktabletter för det. Typiskt att det är höger arm, jag som är så extremt högerhänt.

Illamående känner jag av emellanåt också. Och jag brukar aldrig må illa så jag tror det är tabletterna också. Det har också blivit sedan jag började med dom. Men det är bara ibland, och då är det på eftermiddagen eller kvällen.

Nu är det bara nästa vecka och måndag veckan därpå, sedan är detta över. I alla fall behandlingarna, förutom tabletterna då. Sedan hoppas jag återhämtningen går hyfsat bra. En dag i taget.

måndag 28 november 2016

Denna trötthet


Tur jag lagat mat i min Crock Pot så det bara är att värma. Jag är så fruktansvärt trött, sover halvtaskigt på natten. Om det beror på att jag har ont i leder, svettas eller att slangen till porten trycker i halsen när jag ligger på ett visst sätt. Kanske en kombo.
Läste på biverkningar på den antihormon jag ska äta i tio år så kan det tex vara trötthet och ont i leder. Strålningen kan ge trötthet. Dessutom var jag ganska trött efter cellgiftsbehandlingen. Så det är väl bara att vila så. Men påfrestande är det att vara konstant trött.

onsdag 23 november 2016

Trevlig avslutning på denna dag



Börjar dagen med taktikvila då det på kvällen skulle bli middag med jobbet. Sedan var det strålning vid 14-tiden. Väntar här på min tur inne i rummet man får gå till och ta av sig ytterkläderna.

Så här ser det ut. Det finns två sådana rum till varje maskin så det blir lite av löpande band principen.

Idag fick jag ett förband som jag kan sätta på rodnaden eftersom det kliar mest när det är tyg emot. Men jag får prova sätta på oretat hud först för att se om jag tål den. Jag är känslig mot olika förband och tejp. Så nu sitter den på ett annat ställe till imorgon så får jag se hur det går.

Efter strålningen åkte jag till ett litet charmtroll och fördrev tiden. När jag sminkade mig där upptäckte jag att det var lite glest med ögonfransar. På vänster öga är det några få fransar uppe, på höger öga är det några fler. Dom nedre har jag inga alls. Ögonbrynen har också försvunnit helt. Det blev nog så vid cytostatikabehandlingen, men jag har inte sminkat mig på länge så jag har inte märkt det.

På kvällen blev det middag med jobbet. Det är så roligt att dom frågar om jag vill följa även om jag är sjukskriven. Så nu är jag rätt trött. Bara stänga dom blå, ska upp tidigt imorgon. Tillbaka till sjukhuset. 

tisdag 22 november 2016

Bra besked av anestestläkaren

Inte för att jag varit orolig, men det är bra visa upp när det blir lite mer rodnat och svullet. Fick träffa anestestläkaren, som dessutom satt in porten, efter strålningen idag. Det är ingen infektion, en inflammation sa han däremot att det var. Men eftersom det är på huden ovanför porten är det ingen fara. Om det inte blir värre förstås. Han gjorde som den kvinnliga läkaren igår, ringde min läkare på onkologen. Han sa samma till denna läkare som han sa igår. Det kan bli så här efter cellgiftsbehandlingen jag fick sist, Taxotere. Om det kliar allt för mycket ska jag ta antihistamin. Ingen antibiotika behövs. Och eftersom jag är in varje dag så kan dom hålla lite koll. Känns bra! Och jag kunde vara med på vattenträningen.


måndag 21 november 2016

Träff med läkare idag

När jag var på strålningen idag visade jag upp detta. Det är en rodnad vid porten, lite svullet, värmeökat enligt sjuksköterskan, och det kliar. Efter strålningen tittade en läkare på det, hon ringde min läkare på onkologen som sa att det kan bli så efter behandling med Taxotere. Jag skulle få lämna prover.

Hade även tid hos tandläkaren för att rotfylla de två tänderna jag hade infektion i tidigare. Det gick bara bra, jag har en så duktig tandläkare.

Sedan fick jag åka tillbaka till Nus för att lämna prover. Läkaren ringde sedan och sa proverna var bra, men att det kan vara en infektion i alla fall. Anestestläkaren ville titta på det idag. Men eftersom jag var hemma och det var på eftermiddagen kom vi överens om att jag inte behövde åka in. Blir det värre ska jag åka in akut.

Imorgon är det strålning kl 10, då ska jag säga till sköterskan att kontakta läkaren jag träffade idag. Då skulle hon ordna med anestestläkaren. Så vi får väl se vad det blir imorgon.


söndag 20 november 2016

Första veckan med strålning

Då har första veckan med strålning passerat. Håret har växt en del, tröttheten är kvar, flåsigheten något bättre men inte bra. Jag och maken fick för oss att åka bort över helgen, bara för att göra något tillsammans bara vi två. Och våra hårbollar förstås.

Här gör min sjuksköterska iordning så jag ska kunna lägga mig där. Jag har ett rum som jag alltid får gå till, och fyra personer som turas om att ha hand om mig. Torsdagar och fredagar är det service på "min" maskin och då får jag komma till en annan. Första veckan röntgas jag varje dag för de ska se att strålningen hamnar rätt. I fredags blev det ingen röntgen, bara strålning. Sedan blir det en kontrollröntgen en gång i veckan.

Så här får jag ligga, med armarna ovanför huvudet. Det är rätt skönt att få ta ner armarna när det är färdigt. I fredags följde yngsta dottern med och hon fick allt förklarat för dig i minsta detalj. Hon fick tom se en 3D bild på min bröstkorg. Det tyckte hon var intressant.

Jag och min trogna följeslagare Anna har börjat på vattenträning som vår fysioterapeut håller i. Det är en lagom start för min trötta kropp när han fokuserar på rörlighet.

Just nu är vi i Boden och hälsar på. Igår var vi runt och hälsade på släkt och vänner. Det var så roligt att höra av en av makens vänner att han har lärt sig något av min resa. Han sa att när han läst det jag skrivit, att även om det är jobbigt en dag, kan jag ändå hitta något positivt i det. Kommer nu inte ihåg exakt hur han uttryckte det, men det var så härligt att höra att han lärt sig något av det jag skriver. Jag blev så glad, det värmer i hjärtat.

Det har blivit en aning rött kring porten, det kliar lite också. Så imorgon blir det att visa upp det när jag är in för strålning. Eller så får jag göra av mig till min sjuksköterska på onkologen. Det strålade bröstet var också lite rött igår men inte lika idag. Nu blir det att ladda för en ny veckas åkande in till stan.

måndag 7 november 2016

Läkarbesök och röntgen

När jag träffade min doktor idag fick jag recept på ett antihormon som jag ska äta i tio år. Han sa att de flesta tål denna. Och han har haft rätt med allt hittills. Det var några saker jag skulle tänka och ha koll på:

~ Om jag får mensliknande blödning, kontakta onkologen så dom kan skriva remiss till kvinnokliniken. I extrema, extrema, extrema fall kan man få cancer i livmodern. Om man inte gör något/ kollar upp blödningen.

~ Om jag blir tungandad, sluta med tabletten och kontakta onkologen. Samma om jag skulle se en rodnad och svullnad på benet, det kan vara blodpropp.

Biverkningslistan är lång, den har jag sett en gång nu och det räcker. Håller mig till det doktorn sa till att börja med. Han sa också att vallningar och svettningar är vanliga.
Han undersökte även det opererade  bröstet, kollade min arm då den varor lite svullen efter jag var på pysselträff. Allt såg bara bra ut. Ingen svullnad i armen. 

Sedan var det en och en halv timme till magnetröntgen som skulle göras inför strålningen. Det är för att dom ska veta var det ska strålas. Då passade jag och Anna på att få i oss lite indisk mat. På väg dit så låg jag helt plötsligt på marken, landade på båda mina knän. Och det känns nu kan jag säga. Det var en sån där hall fläck i snön, med pudersnö på. Lite onödigt kan jag tycka.

Röntgen gjordes på strålningsenheten där dom även fotograferade mig. Det gjorde dom för att ha som hjälp att se vem jag är.
Så nu är jag uppmärkt. Här har dom tatuerat en prick i vardera sida, nu syns bara ett kors.

Utsidan av vardera överarm har fått ett streck och en tejpbit över.

Och mitt mellan tuttarna har jag fått ett kryss och tejp. Detta ska nu vara där de fem veckor jag ska strålas. Ja tatueringen får jag nog ha resten av livet.

Strålningen börjar på måndag, jag får mer information då. Min doktor sa att man kan få biverkningar av strålningen:

~ Trötthet (Och jag som är så trött redan nu).

~ Tyngdkänsla i armen (Det har jag redan nu och då).

~ Om armen sväller och det blir lymfödem, kontakta sjukgymnasten. Om man inte gör något åt det blir ödemet till fettvävnad och då får man ha en svullen arm.

~ Det kan bli rodnad av strålningen. Bröstet strålas från framsidan mot utsidan, lymfkörtlarna i armhålan. Det rodnande området blir där strålningen "går ut", så bröstet blir rodnaden på utsidan och lymfkörtlarna blir rodnaden vid skulderbladet.

Sedan sista behandlingen försöker jag ta promenader med mina hårbollar. Det blir en hel del vila också. Sista behandlingen var jobbigare än de andra. Jag är fruktansvärt trött. Men något positivt är att jag känner mättnadskänsla och är inte så sötsugen längre. Vätska har jag i kroppen så jag blir flåsig så fort jag gör något. Svullnaden i halsgropen har minskat, det är också skönt.

Förra veckan var jag på min första vattenträning som min fysioterapeuten höll i. Det var en lagom start för min trötta kropp,  så på onsdagar nu här framöver kommer jag gå på det. Skönt att vara i varmt vatten och göra övningar och stretcha.

Jag försöker göra roliga saker som jag mår bra av. För två helger sedan tillbringade jag på pysselträff i Övik. Kikki kom ner från Lillpite på fredag förmiddag och sov över. På förmiddagen då var jag inte så alert. Men det gick över. Får jag bara ta saker i min takt så funkar det rätt bra.

Och så får jag ju träffa min solstråle emellanåt. Hon är så go och glad och ger så mycket positiv energi.

fredag 28 oktober 2016

Känner mig som en michellingubbe

Kortisonet gör jag samlar på mig vätska. Känner mig som en michellingubbe. Vänstra bilden är från förra behandlingen och den högra nu. Det är lite skillnad. Inte undra på det går tungt med andning och flås. Men det blir väl bättre.


torsdag 27 oktober 2016

Härliga Helen

Min goa vän Helen tog semester för att hälsa på mig en dag. Så trevligt det var!! Och som vanligt när hon är med blir det god mat och fika. Då kom jag på den smarta idén att hon är ju kock. Kanske hon kan hjälpa mig fixa pajen som jag planerat göra, och köpt grejorna till. Och treveckors salladen. Det går ju fort för henne men för mig går det i slowmotion just nu.


Vi började med en god laxlandgång när hon kom. Sedan blev det en god bulle. Vi gjorde inget särskilt,  bara var. Prata om allt möjligt,  gamla minnen, vardagen, skratt. Och det var helt undebart. En liten promenad med hundarna till dottern och hälsade på där en stund. Gårdagen gav mycket positiv energi, trött och flåsig som jag var.


Avslutade dagen i badet med en kall cider. Bubbelbadkar är inte dumt då den masserar onda muskler rätt skönt.


tisdag 25 oktober 2016

Firar idag, sista tabletterna betapred

Jag har väl småfirat lite sedan sista behandlingen, men idag firas att det inte är mer kortison! Vi räknade ut att under denna behandling har jag tagit 552 tabletter betapred. Det är några. Nu är det skönt att jag inte ska ha fler av dom. Jag och Anna åkte till Vännäs och fikade, det var väl ungefär vad som var lagomt idag.


I fredags kom Åsa med mat och fika, så då firade vi med mat, fika, vin, pyssel och trevligt umgänge hela dagen och en bit in på kvällen.


Min kusin Veronica kom hit på fredagkväll, och då har det fortsatt med en massa gott att äta, vin och trevlig samvaro. Jag tycker man ska ta varje liten chans att fira. Det som är jobbigt finns ju där ändå. Nu blir det lite vila för att sedan se fram emot helgen då det är pysselträff i Övik.


torsdag 20 oktober 2016

Positiva saker med cellgifter


Igår fick jag ett oväntat besök av en god vän, Maria. Det är så trevligt med avbrott i vardagen. Hon ville vara med och fira min sista behandling och det uppskattas oerhört. Hon säger som jag, har inga gröna fingrar och är ingen hejjare på att baka. Men denna blomgrupp har hon gjort själv, bullan köpte hon. Smart kvinna! Och ni ser ju temat på blomman.

Det var en mycket trevlig stund och vi kom fram till ett gäng positiva saker med cellgifterna:

* Allergin är mycket bättre, behöver ej ta medicin för den. Jag klarar vara hos dottern mycket längre än 20 minuter då hon har hund och kanin som jag inte tål.

* Behöver inte fixa frillan när jag ska iväg någonstans. Med mitt lockiga hår innan var jag alltid tvungen göra något på morgonen då det stod åt alla håll när jag vaknade. Och jag känner mig trygg utan hår! Det går mindre schampo, fortare att torka. Kanske jag behåller denna frilla (har haft peruken en gång på stan). Jag behöver inte heller raka mig under armarna. :)

* Mensen är borta! Och jag som haft stora problem med den i över sex år. På kvinnokliniken där jag sökte hjälp för några år sedan sa dom jag kommit in i klimakteriet på de fronten. Men så mycket hjälp fick jag inte. Jag fick piller att äta mot rikliga blödningar. När jag skulle operera bort en bit av bröstet sa den kirurgen att har jag fortsatt problem efter behandlingen skulle jag ta upp det på onkologen för en remiss att ta bort livmodern. Nu behövs inte det. Och det är ju skönt, inga fler ingrepp i dagsläget. Börjar vara som i Die Hard där dom jämför ärren. ;)

* Och så får jag umgås med en av mina allra bästa vän, vapendragare, PB, andra hälft Anna mycket. Och hon är ovärderlig!! Med på alla undersökningar, behandlingar, provtagningar. Även om jag nu kan själv så är det trevligt att ha någon att prata med, för det blir en del väntan. Men när jag fick diagnosen och var i chock själv var det bra med extra öron. Då var även maken med såklart. Han känner sig trygg när Anna har varit med på behandlingarna. Själv har han alltid kommit upp en stund och kollat läget. Sedan gör vi mycket annat roligt jag och Anna, för jag prioriterar roliga saker. Hon är min ventil och kramkompis. Sedan vet jag att hon också tycker det är trevligt att jag är hemma och att vi umgås då hon är sjukpensionär.

* Jag har fått nya vänner som man kanske inte fått annars. Det är också trevligt.


Idag var flåset bättre än förväntat, mest troligt tack vare vätskedrivande tabletterna. Orkade gå efter älven och det har jag inte gjort behandlingsveckan. Nu blir det däremot lite vila. Där kan jag släppa Hugo så han får springa av sig lite energi, Han är så duktig att lyssna, men mindre duktig på att låta Hebbe vara. jag vill inte att det ska vara bus när man går promenad. Har lite finslipning på lydnad och lite andra saker när det gäller honom, men det får jag ta sedan när jag få bättre ork.  

onsdag 19 oktober 2016

Vila idag

Idag har det blivit en del vila, som förväntat. Och med bästa sällskapet Hugo. Han är för go.


På lunchen var det också vila i soffan med både Hebbe och Hugo. Dom känner på sig när matte inte är pigg, då vilar dom alltid med mig. Mat och serie på det är helt ok tycker jag.


Idag är det betapredbrännan och huvudvärken smyger sig på som jag får av betapred. Svampen har också dykt upp men inte i lika stor utsträckning, än. Tog dubbla kapslar medicin mot svamp igår och idag,  kommer nog göra det imorgon också. Kanske det inte blir i hela munnen. Flåset har varit hyfsat, tog vätskedrivande i morse. Hoppas det fortsätter så här. Men sov inte så mycket inatt. Somnade tre , sov till halv fem,  somnade någon gång efter sex och sov till sju. Kan bli så fram till tisdag, så har det varit de två sista gångerna. Då är det bra med ljudbok, serier eller film.


Håret har blivit lite längre,  nu står det inte rakt upp utan har lagt sig ner. Det växer även på resten av huvudet. Det är tre färger, vitt, grått och något mörkt. Mitt på har det växt hela tiden men det har varit hård stubb. Mössan fastnade på huvudet och nästan så jag satt fast i kudden när jag skulle vända mig i sängen. Då rakade jag bort mitt på. Nu är det babymjukt. Men ögonfransarna har ramlat bort,  har några enstaka strån. Även ögonbrynen är mycket tunnare. Man hör bara att man kommer tappa håret på huvudet, men jag kan säga att det är inte bara där. Behöver tex inte raka mig under armarna.  😁


Nu ligger Hugo på mig, bredvid mig, på kudden här i soffan till jag kliver upp och gör mig redo för sängen. Då kommer han följa mig in i köket, in på toan och till slut blir han alldeles lycklig att vi går och lägger oss. Jag är så glad för mina hårbollar Hebbe och Hugo.  💚💚💚


tisdag 18 oktober 2016

Fatta vilken härlig känsla!!


Hemma efter sista cytostatika behandlingen, rynkorna början fyllas ut med betapred. Som är nog helt ifyllda imorgon eller på torsdag, så ser jag ut som en fotboll i ansiktet. Börjar även ha betapredbrännan i pannan, runt näsan och på hakan. Även denna är i hela ansiktet imorgon. Då får jag ofta höra att jag är så solbränd och fin.

Innan jag åkte hem åkte vi till mitt jobb och lämnade sjukintyg. Då kom jag på att det var tisdag, min kollega har sagt att dom bytt ronddag till tisdag. Väntade ut henne och doktorn som var inne hos en boende. Misstänkte att hon var tillbaka, efter att fått barn,som var vår doktor när jag jobbade sist. Ville tacka henne en gång till för att hon hjälpte mig när jag hittade min grop i bröstet. Hon blev lika glad att se mig och att hon fick veta att det gått bra.


Så härligt att det är gjort, nu är det bara genomlida till nästa tisdag när jag slutar med kortison. Flåsigheten är värst, men jag begärde läkemedel för det igår och fick det. Hoppas det blir bättre av det. Annars härdat jag ut denna sista gång! Jag är bra på att ligga i soffan och sängen och se serier.


Fötterna, ja egentligen hela kroppen, har samlat på sig en hel del vätska. Det är det som orsakar flåsigheten. Jag har min goa, rara tjatmoster Anna som har tjatat om upp med benen när du ligger i soffan. Så det gör jag nu, med en bra serie. Och finaste Hugo gör mig sällskap. Lite trött är jag då jag sovit sådär av kortisonet. Och värre blir det ju mer kortison jag får dessa dagar. Så bara vila när jag har chansen.